Gammalt inlägg som lever kvar år efter år!

Cut my life in two pieces.....skriver förra året!

Ja precis så har jag levt & precis så lever jag fortfarande.
Varför ska det vara så svårt att kombinera ihop hela livet?
Varför kan inte allt vara delaktigt hela tiden.
Exempel
Jag är alltid samma människa oavsett vem jag träffar eller vem jag umgås med.
Men med vissa tonar jag ner mitt jag.
Medans med andra spelas hela registret ut.
Handlar det egentligen inte om att kombinera, utan man i själva verket är flexibel?
Eller handlar det om en slags oro över vad andra ska tycka om en, om man är som man är utan nedtoningar osv.
Vi är ju alla olika individer, men i grund & botten samma person oavsett vem eller vilka vi umgås med.
Återkommer till det vid tillfälle.

Jul
Påsk är några av alla helger som många finner väldigt jobbiga & obehagliga.
Jag har varit en av dom alla.
Jag minns att julaftnarna inte var barnets högtid.
Speciellt när den firades hos pappa.
Det var dom vuxnas högtid med allt vad det innebar.
Ofta resulterade denna såkallade familjehelg till ett urartat inferno med fylla bråk slagsmål etc etc.
Själv satt jag skräckslagen inlåst på toaletten med händerna för öronen & bad om att allt skulle bli bra igen.
Märkligt är ändå hur barn återhämtar sig.
Iallafall fysiskt.
Det psykiska har fått så många skärsår att ärrbildningen var oundviklig.
Dessa ärrbildningar är fortfarande tjocka sträva & smärtsamma.
Än idag kan jag känna ett obehag inför just julen, trots att det har gått så många år.
Jag känner också en sådan stark medmänsklighet över alla dessa själar som har behövt gå igenom detta i sin barndom.
Jag känner verkligen för alla dessa barn som går igenom detta vid varje såkallade högtid.
Jag vill ta dom alla under mina vingar.
Öppna upp min dörr & säga
- Ni är välkommna hem till oss.
- Stora som små
- Äta gott.
- Skratta.
- Umgås & allt på en normal basis & bara få slippa känna den där förödande katastrof känslan som sköljer genom kroppen, den där känslan som så många bär inom sig.
- Jag vet så otroligt många som mår oerhört dåligt & jag känner mig helt maktlös.
Även vuxna män & kvinnor känner fortfarande av det som hände dom när dom var små.
Jag minns ju så väl min egen att det ibland tenderar att slita sönder mig inombords.
Det till trots att jag ändå har haft barn själv i 19 år.
Innan jag själv fick barn så flydde jag bokstavligen varje jul, i synnerhet julen ska jag väl tillägga.
Jag flydde på ett eller annat sätt, allt för att slippa känna se & höra.
Där var jag trygg i min otrygghet.
Jag hade min egen bubbla där ingen kunde nå mig.
Jag stängde av & satt & vaggade mig själv till något slags inre lugn.
Ungefär som då jag var liten.
Då jag satt längst in på det kalla toalett golvet med låst dörr lampan släckt & med armarna tätt runt huvudet för att stänga ute lite av allt som pågick.
Men visst överlevde man.
Sen kom påsken & samma skräckfilm började återigen spelas upp.
Tar & avslutar för denna gång.
Påsken närmar sig & jag ber till en högre makt att alla barn får den påsk dom förtjänar.
Att dom får det liv för förtjänar!
Barn är offer!
Barnen väljer inte sina föräldrar, man väljer att själv bli en.
Barn är en gåva & inga slagpåsar!

Så snälla, se till Era barns bästa, barn är det ända fina & rena vi har i livet & det är våran skyldighet att skydda dom!



Ina Scott

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0