Jag tror jag blir tokig snart.
När man väl sitter i smeten oavsett den är hemmagjord bortgjord eller bortagjord, så är det förbannat svårt att sparka sig loss!
Sånt som från början var sagt att det skulle bli, blir inte.
Inga klara riktlinjer att följa.
Inga rättesnören eller raka linjer.
Allt bara far runt i periferin av ett konstant jävla fittigt eller kukigt kaos för dom som hellre väljer det unika könsord när allt känns för mycket.
Men & andra sidan får man i tidig ålder lära sig att allt inte är som det kanske ser ut.
Således har det iallafall varit så för mig.
Jag minns när jag var nyss fyllda 8 år.
Vi hade matrast & satt i skolans matsal för att äta våran lunch.
Jag hör & ser hur några av dom andra barnen vänder sig mot varandra & börjar tissla & tassla samtidigt som dom tittar i ögonfallande på mig.
Själv har jag aldrig varit den utsatta ungen i skolan.
Just därför förstod jag ingenting.
Jag försökte ignorera men olustkänslan fanns där & jag kunde inte skaka av mig den.
Jag hade all jävla rätt att känna mig olustig.
Min hinhåle till farfar dök plötsligt upp.
Märkbart berusad.
På MIN skola, bland MINA klasskamrater.
Förödmjukade MIG, ett barn på 8 år.
Där jag fick höra att jag var både det ena & det andra.
Dessutom var jag inget bra barnbarn & farmor var så ledsen.
Tacka fan för det med den jävulen i sitt liv.
Han som tvingade farmor ner till systemet när han själv var för full.
Farmor som en gång per år bröt lårbenshalsen pga fyllerus & tvingad ut för att skaffa mera alkohol.
Han som misshandlade min älskade farmor både verbalt & med slag.
Den jäveln som inte ens viste vad han hade gjort när han vaknade upp ur sin fylle koma & upptäckte att MIN farmor var död.
Han som valde att gifta om sig 4 månader efter hennes bortgång.
Han valde dessutom att flytta MIN farmors grav till en annan stad.
HAN valde sedemera att "döda" graven.
Den finns inte längre kvar.
Vad han inte har kunnat döda är min vilkorslösa kärlek till henne.
Hon var en trasig människa med ett gott hjärta.
Jag önskar att jag hade fått lära känna HENNE, innan allt gick åt skogen.
Så denna jävel kom alltså till skolan för att deklarera hur hemska alla var & han var guds gåva till mänskligheten.
Jävla AS!
Jag minns att en av lärarna fick leda honom ut därifrån.
Själv befann jag mig i något slagt chock tillstånd.
Så att allt inte är som det kanske i andras ögon ser ut, ja det har jag verkligen varit med om.
För andra ungar var mina farföräldrar jätte hyvens.
När det skulle säljas lotter & diverse gick dom alltid dit.
Dom ställde alltid upp & köpte.
Nåja, det var min farmor & det fick hon också mycket stryk för.
Jag minns vid ett tillfälle då mina vänner ville att vi skulle gå dit, det knöt sig i magen på mig.
Jag viste inte hur jag skulle ta mig ur situationen.
Det slutade med att farfar öppnade ytterdörren endast i klädd skjorta.
Man kan ju gissa sig till vad som hängde & slängde framför mina vänner.
Det enda jag ångrar är att jag inte gick på hans begravnng.
Just som ett avslut på det hela.
Bara att få svart på vitt att han till slut hamnade i backen.
Han dog i lungödem & hade tydligen en väldig dödsångest.
Hans sköterska ringde mig & talade om att han pratade väldigt mycket om mig & undrade om jag hade någon möjlighet att komma.
- Tack men nej tack!
Jag har fått nog av den mannen svarade jag, jag tänker inte lindra hans sista tid med att ge honom någon falsk förlåtelse eller förståelse.
För jag förstår faktiskt inte hur man kan vara så genuint jävla ELAK som han var.
Men jag bad henne att ringa mig när allt var över så att jag själv så sakta kunde få börja andas igen.
Hon ringde aldrig. 



Ina Scott alias Madame Mim som på bilden ser ganska glad & sorglös ut.
Jag har dessutom börjat förstå saker & ting på ett helt annat sätt.
Lika barn leka bäst, dom som inte själva har befunnit sig på stupet kan omöjligt förstå hur detta påverkar en människa.


Själv försöker jag att bryta mönster som har gått genom generationer
Det är inte lätt & många fallgropar finns det!



Var rädda om Er & varandra.

Jag undrar mellan varven hur människor tänker, när dom hela tiden skyller andra för sitt mående.
Jag har full förståelse för att vi alla har vårat i ryggsäcken.
Men hur länge kan vi skylla på det?
Blir livet bättre & mera harmoniskt, om man kategoriskt vägrar att erkänna sina fel & brister?
Blir livet bättre om man stoppar huvudet i sanden & låtsas som att allt bara kan försvinna?
Livet rövknullar en ibland, men så är det, varken mer eller mindre.
Vad jag däremot ogillar, är när andra, gång på gång försöker föra sitt dåliga mående över på mig.
Been there, done that!
Jag är färdig med att bära andras ok, ni får faktiskt bära era egna!
Jag har slagit & dunkat mig själv bokstavligen blodig, för att vara där jag är idag!
Jag är också fullt medveten om att vägen tillbaka till mitt förra liv inte är långt borta.
Jag måste alltid vara på min vakt, just för den sakens skull.
Just därför behöver jag inte människor, som utan pardon skyller andra för sitt miserabla & kaotiska liv.
Simpel as that!
Jag ska inte behöva äta piller för att kunna sova, eller ta mina öl för att slappna av, inte heller "längta" tillbaka till närmsta knarkar kvart, eller efter nästa fix, bara för att orka med att bära andras skit.
Jag har fått nog nu!
Jag är inte arg, eller besviken!
Jag är trött & matt.
Men idag är det en ny dag.
Jag ska gå "hem hem" en stund & bara sätta mig där & tänka & filosofera.
Det är en perfekt tänkar lya.
Där kan jag bara vara.
Där är jag inte mamma, fru, vän, där är jag bara Ina
Idag saknar jag min farmor, jag saknar dom mornar som jag hade sovit i hennes bäddsoffa.
Druckit kaffe med socker & mjölk tillsammans med henne, innan stolliga farfar vaknade upp för att börja rycka & slita i skåpen efter spritflaskorna.



Ina Scott

Till min vän!

Jag vet inte vad jag kan säga, göra eller visa för att du verkligen ska förstå HUR mycket du betyder!
Jag hoppas att du ändå förstår en bråkdel av det jag vill få fram.
Du finns alltid i min närheten, oavkortat & villkorslöst.
Du kramar mig när jag behöver kramas, du håller mina händer när jag skakar, du torkar mina tårar när jag gråter & framför allt.....du ger mig tid & en plats att andas.
Vad jag är ledsen över, är det du fick bevittna igår.
Jag har insett att varken du eller jag är så olika när allt kommer omkring.
Du har dessvärre/(eller bättre) fått en ganska stor insyn i hur hela mitt liv har sett ut.
Det har mest handlat om destruktiva förhållanden med bråk, slagsmål, blod, kanyler, vågar, knark & piller.
Jag lovade vid ett tillfälle att jag skulle berätta för dig.
Men att jag skulle göra det när jag kände mig redo.
För trots allt, finns det ganska mycket att berätta.......men det tror jag redan att du har insett.
Nu fick du ändå en ganska stor insyn i hur mitt liv har varit sedan barnsben.
En insyn som jag själv inte riktigt var beredd på att "inviga" dig i........for the moment,
Men jag är ändå ganska hel för att vara så trasig.
Jag är ganska stark för att vara så svag mellan varven.
Men det jag har & som ingen kan ta ifrån mig, det är min integritet!
Den är orubblig.......and that´s it!
Så tack än en gång för att du finns i mitt liv.
Jag finns för dig också, ALLTID, jag hoppas du vet det!


Kram Ina Scott

Jag väljer att kopiera båda mina dagboks inlägg från en annan site, till ett helhets inlägg ist & lägga ut det här på bloggen.
Då det kan bli förvirrande för mina läsare att del 2 ligger före del 1 & att det dessutom stört mig kopiöst, såg jag detta som enda möjligheten att få sinnesro
Anledningen till att jag skriver av mig beror på att det är min ventil här i livet.
Sedan vet jag, att en del av mina läsare också har haft det trassligt i livet.
Med det vill jag också visa, att man är aldrig så ensam som man kan tro, även om det ofta känns så.
Jag vill också visa vart mina värderingar kommer ifrån & vad som har format mig till att bli den jag är idag & varför jag har valt dom vägar jag har gjort.
Det gäller umgänge, intressen, politik, helt enkelt mina livs värderingar.
Jag väljer dessutom att blottlägga mig sj.
Varför?
Därför att jag skäms inte, jag har varit ett offer under min uppväxt, då man inte sj kunde välja, då man själv inte visst hur livet kunde se ut.
Jag ser inte mig själv som ett offer i dags läget & har inte gjort på många år.
Jag ser inte heller att , det är mera synd om mig än någon annan.
Alla har vi våra ok att dras med.
Vissa vågar, orkar förändra & bryta, andra stampar på i gamla fotspår.
Så här kommer början på historian om mig

Att våga öppna upp, lite om mig, början på en själv biografi?

nyare

Skrivet av AngelWitch i förrgår 12:10

äldre

 

Det började en tidig morgon 1972. Då föddes en flicka som skulle komma att heta Carina. Problemen började nästan genast. Min far var på den tiden tung missbrukare. Han var adopterad av ett par, som vid min födsel blev min farmor & farfar. Dessa två var periodare gällande alkohol. Mamma kommer från en väldigt perplex familj, där hon var enda barnet. Min morfar var också alkolist & en väldigt dominant man. Han styrde sin familj med järnhand. Mormor var kuvad & godtog allt min morfar sa & gjorde. Så fort mammas pappa hade ställt till något & dom åter igen var tvungna att flytta, så var det bara att packa ihop & bege sig till nästa ställe. Det resulterade i att min mor, när hon väl gått ut flickskolan, då hade gått i 17 st olika. Jag förmodar att det gav resultat i att hon fastnade för min far. Living on the edge med andra ord. 3 veckor efter min födelse & det funderades på vilket efternamn jag skulle få, kom morfar hem till oss. Han var skärrad & rädd. Det visade sig att han, under sitt fylle rus, dödat en annan man. Saken var klar, jag skulle inte få min mors efternamn, då mina föräldrar inte ville att jag skulle bli kopplad till det som hade hänt. Vidare bröt min mor med sina föräldrar, detta var inte längre något hon ville ta del av, än mindre att hennes dotter, dvs jag, skulle bli involverad i. Jag minns inte så mycket av mina första 4a år. Jag minns däremot vad som hände sedan. När jag var 4, eller runt omkring 4, gick mor & far isär. Jag bodde 1 månad i taget hos vardera. Mamma var inte stabil i sig, men försökte så gott hon kunde & med den erfarenheten hon hade med sig hem ifrån. Vilket många ggr resulterade i hårdragningar, skrik & örfilar. Hemma hos pappa var det ganska slappt. Människor kom & gick. Vissa blev kvar längre än andra. Olika kvinnor seglade runt, likt bleka skelett & försökte sig på mamma rollen mellan alla sprutor & injektioner. Farmor & farfar fanns fortfarande med i bilden. Gud så jag älskade/älskar min farmor! Hon fanns alltid där, oavsett kondition. När jag väl insåg hur min farfar misshandlade henne både psykiskt & fysiskt, tog det nästan kål på mig inom bords. Mamma ville inte att jag skulle gå upp dit, det resulterade också i en massa lögner från min sida. Jag ville, eller kunde inte för den delen, undvara min relation med farmor. Det gjorde att jag istället ljög för min mamma & sa att jag inte hade träffat dom, eller henne för den delen. Då min min far levde det livet han levde, hände det titt som tätt att han bara försvann. Utan ett livstecken på 4-6 månader, kunde han bara ringa & säga, hej min älskade dotter, det är pappa. Jag minns hur jag kände, det knöt sig i magen av oro & panik, samtidigt som jag blev så glad över att han ringde. Barn är makalösa, dom älskar verkligen sina föräldrar vilkorslöst. Det finns så otroligt mycket mera som jag skulle kunna berätta, men allt har sin tid, allt har sin plats. När jag fyllde 11 började jag göra uppror mot min mamma. Jag stuntade i uppsatta tider, middag tillsammans existerade inte. Många ggr fick jag höra............. - Du är så lik din far & en massa okvädes ord. Jag förstår att min mor var besviken på honom, vad jag inte förstår är, hur man kan ta ut det på ett barn. Men jag vet också i nuläget att hon var ganska trasig & sargad pga sin uppväxt. Allt kulminerade i 11-12 års åldern. Då började jag umgås med sådanna som var betydligt mycket äldre än jag sj. Jag började dricka alkohol & ta droger. För mig var det inga konstigheter, detta var ju, som man säger, vardagsmat för mig När jag var 13 år & allt verkligen var allt annat än sunt & bra, talade jag om för psyk, att det fanns inte under några som helst möjliga omständigheter en chans för mig att kunna bo hemma. Strax innan jag fyllt 14 hade jag då blivit placerad i familjehem. Att alla familjehem inte är bra, det kan jag skriva under på. Jag gick direkt från askan in i elden & det kan jag själv inte ta på mig med mitt beteende. Jag flydde bokstavligen där ifrån. Jag rymde så fort jag fick möjlighet, vid ett tillfälle höll jag även på att frysa ihjäl på kuppen. När dom väl fann mig med hjälp av mina fotspår i snön, var jag knappt vid medvetande. Detta stoppade mig dock inte, jag var fast besluten att ta mig därifrån. Jag hade tidigare berättat både för mamma, hennes man & även för soc hur jag mådde & hur det fungerade i "familjen" Ingen lyssnade. Men varför var jag förvånad? som avslut för denna gången lägger jag in denna, som min far brukade sjunga för mig när jag var liten. http://www.youtube.com/watch?v=zmlp641PCsA Varför skriver jag nu allt det här? För att jag skäms inte! Jag har tagit tag i mitt liv sedan många år tillbaka. Vissa saker har dock kommit upp till ytan i samband med min väns bortgång. Denna gången ska jag inte packa ner & stuva undan det som kommer upp till ytan. Jag väljer därför att ventilera. Mera kommer senare, i ett annat inlägg, detta är bara lite skrap på ytan. Idags läget är jag väldigt stolt över mig själv & vad jag faktiskt har åsta kommit. Jag är någolunda hel, jag har en underbar familj, tillika underbara vänner! Var rädda om Er & varandra! Ina Scott

Att våga öppna upp, lite om mig, början på en själv biografi? Del2

Skrivet av AngelWitch idag 14:54

Äldre

 

Vänd punkten/kulmen kom så sakterligen efter "familjens" semester upp till Vilhelmina. Där avvek jag & M från vandrarhemmet vi bodde på. Jag träffade den ökända killen, vi kan kalla honom Pelle. Vi blev tillsammans, jag 14 år & han 24. Vad jag inte visste då, var att han ingick i det högre skikten av den undre världen. Det festades hårt, det röktes både det ena & det andra, piller var inte heller helt ovanligt. Själv tyckte jag att mitt liv var precis så normal det kunde bli, då jag inte hade andra preferenser att tillgå. Efter 1 månad i "frihet" kom då polisen & hämtade mig. Jag vill minnas att det var dagen efter min 15 års dag. Jag har vaga minnen av att den ena polismannen sa...........vi har haft koll på dig & var på väg att ta in dig igår. Då det var din födelsedag, beslöt vi att ta in dig dagen därpå. Vidare till, vad jag kallar det....."hotell rummet" på polis stationen. Där satt jag, så liten, så till tufsad, med svarta ringar under ögonen & knappt kontaktbar, ihop krupen på den galoniserade britsen. Minns inte hur lång tid det tog, för mig kändes det som en evighet, kom till slut en kvinnlig polis in. Hon talade om att det hade blivit dax för helkropps visitering. Märklig, med facit i handen borde dom ju rimligtvis ha gjort det på en gång, men det visste jag inte då. Efter vistiteringen blev jag åter igen transporterad till min "privata boning" Framåt em fick jag beskedet, jag skulle bli kvar över natten, för att morgonen därpå bli transporterad i ett mindre plan till Sthlm, för vidare färd till familjehemmet. Framåt natten började drogerna att lämna min kropp. Jag skakade, svettades, grät & skrattade hysteriskt om vart annat, samtidigt som panik ångesten började smyga sig på. Jag hade en sådan panik gällande vetskapen att åter igen bli placerad i denna fosterhems familj. Jag började genast planera min nästa flykt där ifrån. M som var med mig i Vilhelmina & som också var placerad på samma ställe som mig fick stanna kvar, då hennes föräldrar tog det beslutet. Morgonen kom & fanns det en rimlig möjlighet, så såg jag mera för djävlig ut då, än när polisen tog in mig morgonen innan. Väl tillbaka i "hemmets" klor slutade jag att existera. Jag åt inte, jag pratade inte, jag gjorde endast dom syslslor jag tvingades till att göra. Sen kom R. En lång, lockhårig brunhårig kille på 14 år. Han var från början bosatt i Motala. Vid min näst kommande rymning följde han med. Vi stal en bil 2 km från "familjens" bostad & körde hela vägen upp till Vilhelmina. Det skulle visa sig att det var en polismans Saab vi stulit. När vi kom fram så var det bara drogerna som gällde, än en gång var jag "ute" & kände att jag levde" Denna perioden varade dock inte lika länge som den förra. Då "Pelle" var bevakad dygnet runt, tog det inte lång tid innan polisen knackade ur sprintarna på ytterdörren & gjorde det dom hade betalt för att göra. Jag gjorde allt i min makt för att försöka döva så mycket som möjligt, på så kort tid som möjligt. Det resulterade i en allt för hög dos av allt. Tillbaka till cellen, samma gamla sunkiga galon madrass, samma procenur med visitering. Jag minns hur jag på natten, elr tidigt på morgonen, började se små djävlar krypa runt nedanför britsen i försök att ta sig upp. Jag rev mina armar, slet mig i håret & grät & skrek hysteriskt. Efter denna ångest laddade natt måste jag ha somnat. Jag vaknade av att det var dax, att åter igen bli transporterad till denna Alcatraz familj. Paniken var total & INGEN lyssnade! Detta var allt för denna gång, jag håller på att "rena" mig sj. Mitt gamla kommer & spökar med jämna mellanrum & i synnerhet när något jobbigt händer. Så som dödsfall etc Som jag tidigare har nämt..........anledningen till att jag skriver av mig, är delvis för min egen skull. Men också för andra, som jag vet följer min blogg & som också har haft det tufft i livet. Vad jag vill påvisa är, att man faktiskt kan vända sitt liv till något helt annat än det som en gång har varit. Dåtiden ligger bakom oss, framtiden framför oss. Dåtiden ger oss insikt & erfarenheter, nu tiden, en chans att förverkliga nya mål & drömmar. Vi väljer själva hur vi vill leva. Ina Scott

Fortsätter med att ta allt från början.
Orkar inte längre hålla på att harva runt i mitten, lösa upp trådar som i slut ändan sitter fast.
För att kunna fortsätta med bloggen måste jag ta allt pö om pö.
Allt handlar inte bara om fester, hojar osv osv.
Jag vill ge mina läsare en chans att förstå vart ifrån jag kommer & varför jag har dom värderingar jag har.
För att andra ska förstå det, måste jag ta allt from the begining.
Från början, till slut, utan en massa omvägar & krusiduller.
Att jag sedan lämnar ut mig sj på ett sånt sätt som jag gör när jag skriver, betyder bara att jag har blivit stark nog i mig sj
Samt att visa andra att dom inte är ensamma, trots att det kan kännas så många ggr.


- Vänd punkten/kulmen kom så sakterligen efter "familjens" semester upp till Vilhelmina........(kulmen varade i flera år skall tilläggas)
Där avvek jag & M från vandrarhemmet vi bodde på.
Jag träffade den ökända killen, vi kan kalla honom Pelle.
Vi blev tillsammans, jag 14 år & han 24.
Vad jag inte visste då, var att han ingick i det högre skikten av den undre världen.
Det festades hårt, det röktes både det ena & det andra, piller var inte heller helt ovanligt.
Själv tyckte jag att mitt liv var precis så normal det kunde bli, då jag inte hade andra preferenser att tillgå.
Efter 1 månad i "frihet" kom då polisen & hämtade mig.
Jag vill minnas att det var dagen efter min 15 års dag.
Jag har vaga minnen av att den ena polismannen sa...........vi har haft koll på dig & var på väg att ta in dig igår.
Då det var din födelsedag, beslöt vi att ta in dig dagen därpå.
Vidare till, vad jag kallar det....."hotell rummet" på polis stationen.
Där satt jag, så liten, så till tufsad, med svarta ringar under ögonen & knappt kontaktbar, ihop krupen på den galoniserade britsen.
Minns inte hur lång tid det tog, för mig kändes det som en evighet, kom till slut en kvinnlig polis in.
Hon talade om att det hade blivit dax för helkropps visitering.
Märklig, med facit i handen borde dom ju rimligtvis ha gjort det på en gång, men det visste jag inte då.
Efter vistiteringen blev jag åter igen transporterad till min "privata boning"
Framåt em fick jag beskedet, jag skulle bli kvar över natten, för att morgonen därpå bli transporterad i ett mindre plan till Sthlm, för vidare färd till familjehemmet.
Framåt natten började drogerna att lämna min kropp.
Jag skakade, svettades, grät & skrattade hysteriskt om vart annat, samtidigt som panik ångesten började smyga sig på.
Jag hade en sådan panik gällande vetskapen att åter igen bli placerad i denna fosterhems familj.
Jag började genast planera min nästa flykt där ifrån.
M som var med mig i Vilhelmina & som också var placerad på samma ställe som mig fick stanna kvar, då hennes föräldrar tog det beslutet.
Morgonen kom & fanns det en rimlig möjlighet, så såg jag mera för djävlig ut då, än när polisen tog in mig morgonen innan.
Väl tillbaka i "hemmets" klor slutade jag att existera.
Jag åt inte, jag pratade inte, jag gjorde endast dom syslslor jag tvingades till att göra.
Sen kom R.
En lång, lockhårig brunhårig kille på 14 år.
Han var från början bosatt i Motala.
Vid min näst kommande rymning följde han med.
Vi stal en bil 2 km från "familjens" bostad & körde hela vägen upp till Vilhelmina.
Det skulle visa sig att det var en polismans Saab vi stulit.
När vi kom fram så var det bara drogerna som gällde, än en gång var jag "ute" & kände att jag levde"
Denna perioden varade dock inte lika länge som den förra.
Då "Pelle" var bevakad dygnet runt, tog det inte lång tid innan polisen knackade ur sprintarna på ytterdörren & gjorde det dom hade betalt för att göra.
Jag gjorde allt i min makt för att försöka döva så mycket som möjligt, på så kort tid som möjligt.
Det resulterade i en allt för hög dos av allt.
Tillbaka till cellen, samma gamla sunkiga galon madrass, samma procenur med visitering.
Jag minns hur jag på natten, elr tidigt på morgonen, började se små djävlar krypa runt nedanför britsen i försök att ta sig upp.
Jag rev mina armar, slet mig i håret & grät & skrek hysteriskt.
Efter denna ångest laddade natt måste jag ha somnat.
Jag vaknade av att det var dax, att åter igen bli transporterad till denna Alcatraz familj.
Paniken var total & INGEN lyssnade!


Detta var allt för denna gång, jag håller på att "rena" mig sj.
Mitt gamla kommer & spökar med jämna mellanrum & i synnerhet när något jobbigt händer.
Så som dödsfall etc
Som jag tidigare har nämt..........anledningen till att jag skriver av mig, är delvis för min egen skull.
Men också för andra, som jag vet följer min blogg & som också har haft det tufft i livet.
Vad jag vill påvisa är, att man faktiskt kan vända sitt liv till något helt annat än det som en gång har varit.
Dåtiden ligger bakom oss, framtiden framför oss.
Dåtiden ger oss insikt & erfarenheter, nu tiden, en chans att förverkliga nya mål & drömmar.
Vi väljer själva hur vi vill leva.




Ina Scott

Det är jag det!
Ina Skoglund Jacobsson, hela 37 år gammal.
Min far har ett förflutet när det kommer till rättsväsendet.
Detta fick jag tidigt erfara.
Mera påtagligt blev det i tidig tonår, när man som alla andra hormonstinna ungar härjade på för kung & fosterland.
Än mera & hårdare blev det, när jag 1992 tog mitt körkort.
Hejsan hoppsan Kerstin, då blev det uppvaktning på elit nivå.
En period höll mitt körkort på att slitas ut.
Jag ska inte sticka under stolen med att jag har levt ett rövar liv.
MEN att vissa, låt oss säga, Johansson, Andersson, Pettersson, slipper lindrigt undan, pga att deras föräldrar är skötsamma medborgare är sjukt & dessutom förbannat fel.
Ungar är ungar & vi väljer inte våra föräldrar!
Jag har då fått syndat för att jag har min fars efternamn.
Men än dock, jag bär det med stolthet!
Jag är en rövar unge, har alltid varit & kommer alltid att vara.
Jag har aldrig följt den sk strömmen.
Att våga gå vilse, innebär också att man finner nya vägar!
Farsan är av den sorten som har fått motgång på motgång.
Han är dömd för sitt tidigare liv & har inte en ynka chans till upprättelse.
Tillika jobb!
Han har systematiskt granskats av polis, myndigheter & arbetsgivare.
Det till trots, att han i dagsläget & sedan 7 år tillbaka har/hade ett fast jobb & varit en skötsam medborgare även han.
Dock med något mera i ryggsäcken än en vanlig "svensson"
Nu är han uppsagt, samt många med honom.
Vad kommer han att ha för möjlighet till ett annat arbete med sin bakgrund?
Skall det inte vara så ege, när man väl har sonat sitt brott, skall man också få möjligheten att leva vidare?
Nå väl, helt beroende på brott självklart, men det antar jag att Ni läsare förstår, utan att det egentligen behöver skrivas ner.
Icke sa Nicke!.
En gång dömd, alltid dömd!
Medans dom som sitter högre upp i vårt pyramidspel kan begå förseelse på förseelse & ändå kunna leva som vanligt.
Märklig värld vi lever i.
Tiden är ur led helt enkelt!
Så idag går mina tankar till pappsen, som gör sin sista arbetsdag i morgon!
Sen finns det dom som lider av storhets vansinne.
Dom som vill & tror sig ha rätt i all sin handling!
Tänk om alla som ljuger vore som Pinoccio, ja prisa gud, då hade man ju kunnat använda skiten till något nyttigt!


Fridens!