Ännu
- en ny vecka med livets mödor, krämpor, tråkigheter & små livsglimtar av glädje.
Ta hand om Er & varandra!
Mimsan
Ta hand om Er & varandra!
Mimsan
Mat, hälsa & träning!
Frukost 08.00
2 kokta ägg
- Ja jag vet, men jag är ingen frukost människa.
Det är bara att inse!
Lunch 11.30
Kasslersallad
- Simpelt, gott & lättlagat!
Mellanmål 14.00
1 Apelsin skuren i klyftor
- Hoppas nu på att detta går bra att äta så en allergisk reaktion uteblir.
Om inte så kommer det en bild på det också, ocensurerade sanningar har jag ju lovat er läsare.
Right?!?!
16.00 Middag
Stekt lax med wookgrönsaker, blev inga wookgrönsaker utan sallad, gurka & rök istället.
- 50 situps
- 60 buttlifts
Eventuellt löpband senare
Mimsan
2 kokta ägg
- Ja jag vet, men jag är ingen frukost människa.
Det är bara att inse!
Lunch 11.30
Kasslersallad
- Simpelt, gott & lättlagat!
Mellanmål 14.00
1 Apelsin skuren i klyftor
- Hoppas nu på att detta går bra att äta så en allergisk reaktion uteblir.
Om inte så kommer det en bild på det också, ocensurerade sanningar har jag ju lovat er läsare.
Right?!?!
16.00 Middag
Stekt lax med wookgrönsaker, blev inga wookgrönsaker utan sallad, gurka & rök istället.
- 50 situps
- 60 buttlifts
Eventuellt löpband senare
Mimsan
Dagens Citat!
Du förvirrar mig på helt fel genväg!!!!!!!!!!!!!!
Allting rämnar & lämnar bara kvar förödelse
Destruction from the past and the smell of it might have been the future
Kan man utveckla panikångest?
Jag, jag JAG som aldrig ens har snuddat vid ordet tidigare börjar så sakta inse vidden av det.
Det är nog så hemsk känsla.
Att sedan få höra
- Det är väl ingen idé, gör mig ledsen & förbannad.
Detta är ingenting som jag själv väljer
- HÖR DU DET!
Jag har haft gråten & maktlöshetskänsla gnagande i min kropp & själ i 5 dagar nu.
Jag orkar fan inte vara stark längre!
Jag orkar fan inte vara glad & försöka se till det man har.
För det finns fan ingenting att se!!!!
Jag mår så här nu, NU mår jag så här & jag finner inte vägen ut ur mörkret & stanken av falier
- Everything falls down and just only leave devastation.
Privata tankar som slutar här & nu för idag
Kan man utveckla panikångest?
Jag, jag JAG som aldrig ens har snuddat vid ordet tidigare börjar så sakta inse vidden av det.
Det är nog så hemsk känsla.
Att sedan få höra
- Det är väl ingen idé, gör mig ledsen & förbannad.
Detta är ingenting som jag själv väljer
- HÖR DU DET!
Jag har haft gråten & maktlöshetskänsla gnagande i min kropp & själ i 5 dagar nu.
Jag orkar fan inte vara stark längre!
Jag orkar fan inte vara glad & försöka se till det man har.
För det finns fan ingenting att se!!!!
Jag mår så här nu, NU mår jag så här & jag finner inte vägen ut ur mörkret & stanken av falier
- Everything falls down and just only leave devastation.
Privata tankar som slutar här & nu för idag
Fastnaglad rädsla
Ocensurerade sanningar
Med en fastnaglad skräck tar jag tag i mina åtagande gällande knölar, operationer, massiv cancerstrålning, en olidlig väntan på svar, ekonomi & arbetssökande.
Allt samtidigt som jag låter musik genomströmma mina öron för att skingra alla miljoner tankar åt.
Jag försöker desperat bena ut & lägga var sak på sin plats.
Ju mer jag försöker reda ut ett inferno av kaos desto mera invecklat & kaotiskt blir det.
Gång efter annan försöker man få fram det där lilla lilla positiva som någonstans finns under ytan.
Den där lilla lilla glimten som får en att orka ta ytterligare några steg.
Jag har börjat få de där berömda mardrömmarna igen.
Drömmar som har no sense at all.
Det resulterar i utebliven sömn & mindre chans att kunna hantera oron på ett konstruktivt sätt.
Ibland funderar jag på varför man försöker ens en gång.
Vore det inte det bästa att bara låta allt få ha sin gilla gång?
Många som har gett upp går med den sensmoralen
- Varför ens försöka, det kommer att gå käpprätt åt helvetet ändå!
Väl uppe med näsan ovanför ytan kommer nästa dråpslag som får en att sjunka snabbare än en gråsten.
När allt känns logiskt så blir allt bara helt ologiskt igen & man begriper inte ett dugg.
Vart svängde vägen & fanns det inga varningsskyltar eller blinkande lampor som påvisade fara?
Har jag missat dom?
Finns det en väg tillbaka, eller är den valda vägen här för att stanna?
Är detta verkligen allt?
SKA livet se ut så här?
Eller är det bara tillfälligt?
En tillfällighet som har pågått länge nog nu!
Vart är nödbromsen?
Det känns som ekonomi, jobb hälsa tid & rum bara rinner mellan fingrarna.
4 - 8 veckors väntetid innan vi får sonens provsvar från operation.
4 - 8 veckor innan farsans mullti strålning börjar, vilket kommer att innebära 5 dagar i veckan i 2 månader.
Fy fan vad jag svamlar på.
Hela texten är också helt jävla planlös, meningslös & mindre innehålls berikande.
Är det nu man ska resa sig igen & borsta av knäna & spotta i nävarna?
Just för stunden känns mitt gamla jag väldigt lockande.
Mitt gamla jag, mitt gamla välbekanta mönster sträcker ut en fast vänlig & bestämd hand som bara väntar på att jag ska fatta den & ta följe.
Jag säger till mig själv
- Inte idag, jag måste städa upp röran först som råder & iallafall strukturera upp så att jag kanske kanske kan se vägen framför mina fötter.
Men tack för att du finns där, tryggheten jag så många gånger tidigare har vänt mig till & som jag har litat blint på med mörka skygglappar för ögonen.
En falsk trygghet men ändå så verklig.
- I min värld!
Så med en fastnaglad skräck inför vad framtiden kommer att föra med sig spottar jag än en gång i händerna, borstar bort smuts & grus från knäna, rätar på ryggen & fortsätter framåt.
Ännu mera jobb skall sökas & ägodelar ska byta ägare för att iallafall strukturera upp någonting i detta härliga kapitel called life!
Ina
Med en fastnaglad skräck tar jag tag i mina åtagande gällande knölar, operationer, massiv cancerstrålning, en olidlig väntan på svar, ekonomi & arbetssökande.
Allt samtidigt som jag låter musik genomströmma mina öron för att skingra alla miljoner tankar åt.
Jag försöker desperat bena ut & lägga var sak på sin plats.
Ju mer jag försöker reda ut ett inferno av kaos desto mera invecklat & kaotiskt blir det.
Gång efter annan försöker man få fram det där lilla lilla positiva som någonstans finns under ytan.
Den där lilla lilla glimten som får en att orka ta ytterligare några steg.
Jag har börjat få de där berömda mardrömmarna igen.
Drömmar som har no sense at all.
Det resulterar i utebliven sömn & mindre chans att kunna hantera oron på ett konstruktivt sätt.
Ibland funderar jag på varför man försöker ens en gång.
Vore det inte det bästa att bara låta allt få ha sin gilla gång?
Många som har gett upp går med den sensmoralen
- Varför ens försöka, det kommer att gå käpprätt åt helvetet ändå!
Väl uppe med näsan ovanför ytan kommer nästa dråpslag som får en att sjunka snabbare än en gråsten.
När allt känns logiskt så blir allt bara helt ologiskt igen & man begriper inte ett dugg.
Vart svängde vägen & fanns det inga varningsskyltar eller blinkande lampor som påvisade fara?
Har jag missat dom?
Finns det en väg tillbaka, eller är den valda vägen här för att stanna?
Är detta verkligen allt?
SKA livet se ut så här?
Eller är det bara tillfälligt?
En tillfällighet som har pågått länge nog nu!
Vart är nödbromsen?
Det känns som ekonomi, jobb hälsa tid & rum bara rinner mellan fingrarna.
4 - 8 veckors väntetid innan vi får sonens provsvar från operation.
4 - 8 veckor innan farsans mullti strålning börjar, vilket kommer att innebära 5 dagar i veckan i 2 månader.
Fy fan vad jag svamlar på.
Hela texten är också helt jävla planlös, meningslös & mindre innehålls berikande.
Är det nu man ska resa sig igen & borsta av knäna & spotta i nävarna?
Just för stunden känns mitt gamla jag väldigt lockande.
Mitt gamla jag, mitt gamla välbekanta mönster sträcker ut en fast vänlig & bestämd hand som bara väntar på att jag ska fatta den & ta följe.
Jag säger till mig själv
- Inte idag, jag måste städa upp röran först som råder & iallafall strukturera upp så att jag kanske kanske kan se vägen framför mina fötter.
Men tack för att du finns där, tryggheten jag så många gånger tidigare har vänt mig till & som jag har litat blint på med mörka skygglappar för ögonen.
En falsk trygghet men ändå så verklig.
- I min värld!
Så med en fastnaglad skräck inför vad framtiden kommer att föra med sig spottar jag än en gång i händerna, borstar bort smuts & grus från knäna, rätar på ryggen & fortsätter framåt.
Ännu mera jobb skall sökas & ägodelar ska byta ägare för att iallafall strukturera upp någonting i detta härliga kapitel called life!
Ina
Motvind & med skit upp till halsen!
Att livet kan svänga hejdlöst vet vi alla att det kan göra.
Men nu har det svängt åt helvete för mycket på sista tiden.
I-lands problem?
Nej!
Pengar behövs alltid & är det någonting som alltid alltid alltid fuckar upp så är det just DET!
PENGAR!
Permetering står på livsschemat & detta kommer att gå åt helvete.
Positiv attityd?
Vem fan orkar ha det när man alltid går i motvind & med dynga upp till halsen?
Jag har tappat orken, lusten & viljan!
Vem orkar vara seriös?
Bjuder på blden som visar den ocensurerade sanningen, ocensurerat som alltid!
Men man måste väl ändå f ö r s ö k a agera vuxet antar jag!
Eller?!?!
Fuck tid & rum, snart finns varken rum eller tid kvar så det är bäst att passa på!
Mimsan
Men nu har det svängt åt helvete för mycket på sista tiden.
I-lands problem?
Nej!
Pengar behövs alltid & är det någonting som alltid alltid alltid fuckar upp så är det just DET!
PENGAR!
Permetering står på livsschemat & detta kommer att gå åt helvete.
Positiv attityd?
Vem fan orkar ha det när man alltid går i motvind & med dynga upp till halsen?
Jag har tappat orken, lusten & viljan!
Vem orkar vara seriös?
Bjuder på blden som visar den ocensurerade sanningen, ocensurerat som alltid!
Men man måste väl ändå f ö r s ö k a agera vuxet antar jag!
Eller?!?!
Fuck tid & rum, snart finns varken rum eller tid kvar så det är bäst att passa på!
Mimsan
