Fastnaglad rädsla
Ocensurerade sanningar
Med en fastnaglad skräck tar jag tag i mina åtagande gällande knölar, operationer, massiv cancerstrålning, en olidlig väntan på svar, ekonomi & arbetssökande.
Allt samtidigt som jag låter musik genomströmma mina öron för att skingra alla miljoner tankar åt.
Jag försöker desperat bena ut & lägga var sak på sin plats.
Ju mer jag försöker reda ut ett inferno av kaos desto mera invecklat & kaotiskt blir det.
Gång efter annan försöker man få fram det där lilla lilla positiva som någonstans finns under ytan.
Den där lilla lilla glimten som får en att orka ta ytterligare några steg.
Jag har börjat få de där berömda mardrömmarna igen.
Drömmar som har no sense at all.
Det resulterar i utebliven sömn & mindre chans att kunna hantera oron på ett konstruktivt sätt.
Ibland funderar jag på varför man försöker ens en gång.
Vore det inte det bästa att bara låta allt få ha sin gilla gång?
Många som har gett upp går med den sensmoralen
- Varför ens försöka, det kommer att gå käpprätt åt helvetet ändå!
Väl uppe med näsan ovanför ytan kommer nästa dråpslag som får en att sjunka snabbare än en gråsten.
När allt känns logiskt så blir allt bara helt ologiskt igen & man begriper inte ett dugg.
Vart svängde vägen & fanns det inga varningsskyltar eller blinkande lampor som påvisade fara?
Har jag missat dom?
Finns det en väg tillbaka, eller är den valda vägen här för att stanna?
Är detta verkligen allt?
SKA livet se ut så här?
Eller är det bara tillfälligt?
En tillfällighet som har pågått länge nog nu!
Vart är nödbromsen?
Det känns som ekonomi, jobb hälsa tid & rum bara rinner mellan fingrarna.
4 - 8 veckors väntetid innan vi får sonens provsvar från operation.
4 - 8 veckor innan farsans mullti strålning börjar, vilket kommer att innebära 5 dagar i veckan i 2 månader.
Fy fan vad jag svamlar på.
Hela texten är också helt jävla planlös, meningslös & mindre innehålls berikande.
Är det nu man ska resa sig igen & borsta av knäna & spotta i nävarna?
Just för stunden känns mitt gamla jag väldigt lockande.
Mitt gamla jag, mitt gamla välbekanta mönster sträcker ut en fast vänlig & bestämd hand som bara väntar på att jag ska fatta den & ta följe.
Jag säger till mig själv
- Inte idag, jag måste städa upp röran först som råder & iallafall strukturera upp så att jag kanske kanske kan se vägen framför mina fötter.
Men tack för att du finns där, tryggheten jag så många gånger tidigare har vänt mig till & som jag har litat blint på med mörka skygglappar för ögonen.
En falsk trygghet men ändå så verklig.
- I min värld!
Så med en fastnaglad skräck inför vad framtiden kommer att föra med sig spottar jag än en gång i händerna, borstar bort smuts & grus från knäna, rätar på ryggen & fortsätter framåt.
Ännu mera jobb skall sökas & ägodelar ska byta ägare för att iallafall strukturera upp någonting i detta härliga kapitel called life!
Ina
Med en fastnaglad skräck tar jag tag i mina åtagande gällande knölar, operationer, massiv cancerstrålning, en olidlig väntan på svar, ekonomi & arbetssökande.
Allt samtidigt som jag låter musik genomströmma mina öron för att skingra alla miljoner tankar åt.
Jag försöker desperat bena ut & lägga var sak på sin plats.
Ju mer jag försöker reda ut ett inferno av kaos desto mera invecklat & kaotiskt blir det.
Gång efter annan försöker man få fram det där lilla lilla positiva som någonstans finns under ytan.
Den där lilla lilla glimten som får en att orka ta ytterligare några steg.
Jag har börjat få de där berömda mardrömmarna igen.
Drömmar som har no sense at all.
Det resulterar i utebliven sömn & mindre chans att kunna hantera oron på ett konstruktivt sätt.
Ibland funderar jag på varför man försöker ens en gång.
Vore det inte det bästa att bara låta allt få ha sin gilla gång?
Många som har gett upp går med den sensmoralen
- Varför ens försöka, det kommer att gå käpprätt åt helvetet ändå!
Väl uppe med näsan ovanför ytan kommer nästa dråpslag som får en att sjunka snabbare än en gråsten.
När allt känns logiskt så blir allt bara helt ologiskt igen & man begriper inte ett dugg.
Vart svängde vägen & fanns det inga varningsskyltar eller blinkande lampor som påvisade fara?
Har jag missat dom?
Finns det en väg tillbaka, eller är den valda vägen här för att stanna?
Är detta verkligen allt?
SKA livet se ut så här?
Eller är det bara tillfälligt?
En tillfällighet som har pågått länge nog nu!
Vart är nödbromsen?
Det känns som ekonomi, jobb hälsa tid & rum bara rinner mellan fingrarna.
4 - 8 veckors väntetid innan vi får sonens provsvar från operation.
4 - 8 veckor innan farsans mullti strålning börjar, vilket kommer att innebära 5 dagar i veckan i 2 månader.
Fy fan vad jag svamlar på.
Hela texten är också helt jävla planlös, meningslös & mindre innehålls berikande.
Är det nu man ska resa sig igen & borsta av knäna & spotta i nävarna?
Just för stunden känns mitt gamla jag väldigt lockande.
Mitt gamla jag, mitt gamla välbekanta mönster sträcker ut en fast vänlig & bestämd hand som bara väntar på att jag ska fatta den & ta följe.
Jag säger till mig själv
- Inte idag, jag måste städa upp röran först som råder & iallafall strukturera upp så att jag kanske kanske kan se vägen framför mina fötter.
Men tack för att du finns där, tryggheten jag så många gånger tidigare har vänt mig till & som jag har litat blint på med mörka skygglappar för ögonen.
En falsk trygghet men ändå så verklig.
- I min värld!
Så med en fastnaglad skräck inför vad framtiden kommer att föra med sig spottar jag än en gång i händerna, borstar bort smuts & grus från knäna, rätar på ryggen & fortsätter framåt.
Ännu mera jobb skall sökas & ägodelar ska byta ägare för att iallafall strukturera upp någonting i detta härliga kapitel called life!
Ina
Kommentarer
Trackback
