En gamal historia som åter uppspelade sig i fredags.

Där jag i slut ändan blir boven i dramat.......pga att det är så in i helvete convenient!

Helvetes alla djävla helvete!
Jag var för fan ett barn!

Ett barn som inte kunde göra något för att förändra mina föräldrars levene.

Det var jävlar bara att bita sig fast så gott det gick.

Jag tycker själv att jag har artat mig bra, just med tanke på vilka vägar jag själv har valt att gå.

Fy fan, jag har suttit häktad, jag har stuligt, jag har slagits, jag har suttit i knarkar kvartar med pulver, piller, röka & en jävla massa slöa kanyler som man mer eller mindre har fått slagit in i venen.

Allt för att slippa känna för ett tag, eller kanske FÖR att känna.
Inte vet jag.

Men jag är trött på att få höra.........Ååååå jag har så dåligt samvete.

Varför hör aldrig mina barnbarn av sig för & jag mår så djävla dåligt.

RING dina barnbarn själv!
Lasta inte det på dom!
Dom är också offer för omständigheterna, men lasta vad du än gör, inte det på dom!
Sluta skyll ifrån dig, sluta lasta MIG för sådant du själv har åstakommit!

Ta reda på vilka dina adoptiv föräldrar är om du så önskar få veta.

Jag kan inte, jag vill inte, jag har inte det behovet!

Jag VET vem jag är, jag vet vad jag vill.....allt som oftast iallafall, & jag vet vad jag INTE vill!

Jag är trött på att alltid behöva vara den starka, jag är trött på att alltid vara den som ska lyfta, hålla ihop & finnas till hands.

DET räcker nu.............enough it´s enough!

Jag är också en människa, jag orkar inte bära detta förbannade oket längre.
Det som hände i fredags gav mig en sådan flaschback från min barndom.
En sak ska du veta, jag skyddar mina barn med näbbar & klor & tills döden väljer att hämta mig!
Du är min far, jag älskar dig, men ibland måste man släppa taget.

Man kan inte beté sig & aldrig, aldrig & än en gång ALDRIG i närheten av mina ungar!
Jag VET att du mår dåligt, med det löser ingenting, det som har varit, har varit.

Det går inte att gå tillbaka.

Men som Räven sa efteråt............
- Ina, du ska fan inte behöva ha det så här, det räcker nu!

TACK för dom orden!
Jag har insett att han & jag inte är så olika, trots att det faktiskt skiljer 11 år mellan oss.

Han vet också vad det innebär att växa upp i skit & få slå sig upp under ifrån.

Jag vill bara ha lite lugn & ro ett tag nu.
Det har varit lite väl mycket på sista tiden & jag behöver få chansen att andas.

Är det för mycket begärt?