Här finns precis ALLT & lite till!

Självförakt
Självförnekelse
Destruktivitet
Rastlöshet
Rotlöshet är något man inte föds med.
Det är något man bygger upp sakta men säkert från barnsben.
Som vuxen ska man sedan försöka skapa sig ett liv där man ska ingå i den så kallat "normala" ramen.
Hur ska man möjligtvis kunna göra det?
Man kan arbeta & bearbeta saker & ting, men mönstret är redan skapat & finns där resten utav livet.
Livet i sig är inte svart & vitt, det finns även dom så kallade gråzonerna.
Jag hamnade i gråzonen när jag som nyss fyllda 18 åring fick mitt första barn.
Redan där kände jag att jag så länge som möjligt skulle vara hemma.
Jag ville finnas för min son oavkortat, det fanns inget annat alternativ.
2,5 år senare föddes hans bror.
Jag kände på samma sätt även då.
Jag ville vara hemma & ta hand om MITT!
Sen har det bara rullat på.
Är det egentligen så att man på något sätt har "gömt" sig bakom mamma rollen?
Som mamma blev jag ju något, jag fick något jag kunde älska vilkorslöst & jag blev älskad tillbaka.
Något som alltid skulle finnas där & lika så jag för dom.
Jag ville ge allt till mina ungar som jag själv inte fick.
Kärlek omtanke närhet & framför allt trygghet.
Detta var mina allra främsta mål.
Att mitt dåvarande förhållande såg ut som det gjorde skapade varken kärlek omtanke eller för den delen trygghet.
Jag var nog mera trasig än vad jag själv kunde inse.
Jag kände mig hel, men på insidan blödde jag nog kraftigt.
Jag önskar jag hade gjort andra val, jag önskar jag hade försökt plocka upp & ihop mig själv innan jag utsatte andra för mitt skadade jag.
Jag lyckades ändå plocka ihop dom bitar som inte helt var i kras.
Jag gjorde det bästa av en ohållbar situation samtidigt som jag plåstrade om & bytte förband på min egen själ.
När minsta sonen skulle fylla 1 hade jag & pojkarnas pappa gått isär.
Kort & gott, vi var inte bra för varandra utan att hänga ut någon part.
Jag skulle vilja påstå att vi båda var oerhört trasiga fast på olika sätt.
Jag har alltid haft den förmågan att dra mig till ett visst klientel av människor.
Jag körde in mitt & barnens huvuden i nästa destruktiva relation.
Jag kan inte skylla på att jag själv var trasig, det finna inga ursäkter än mindre förklaringar.
Jag tänker inte gömma mig med att säga
- Jag rår inte över det som hände jag visste inte bättre.
Jag som MAMMA hade & har fortfarande ansvar & skyldighet över mina barn & deras trygghet.
Där finns det absolut ingenting jag kan gömma mig bakom, det är ett fakta!
7 månader senare tog jag & avslutade det förhållandet.
Jag insåg ganska direkt att detta inte skulle fungera.
Men jag är en överlevare jag tänkte
- Detta kommer att bli bra om vi bara ger det lite tid.
Vilken jävla egoism från min sida!
Fy fan, jag finner inga ord själv ens en gång.
Vidare träffade jag min dotters pappa.
Det förhållandet varade i 3 år.
Efter det gick vi skilda vägar.
Vi är fortfarande väldigt bra vänner & egentligen vet jag inte varför det slutade som det gjorde.
Kanske var vi för lika på något sätt, kanske det var brist på komunikation.
Jag kände mig än än en gång så maktlös & trasig
Själen tog stryk över att jag aldrig verkade få något att fungera.
In i nästa förbannade förhållande som nästan tog knäcken på mig.
Utåt sett var jag stark, jag satte mina barn i främsta rum.
Jag & barnens 2 pappor hade gemensam vårdnad vilket resulterade i att jag var barnledig varannan vecka.
Dom veckorna dom inte var hos mig kom självföraktet som en flodvåg & drog över mig.
Innan mätet slets mot vassa klippor.
Ju mera jag försökte simma uppåt dessto mera drogs jag under ytan.
Med självförakt & hat började jag så smått ta ett steg tillbaka till mitt gamla liv.
Det liv som ändå inte var så gamalt då jag inte hade bearbetat något av det.
Innan jag själv insåg det hade jag varit vaken hela min barnlediga vecka.
Pumpat i mig droger som andra äter mat för att överleva.
Jag gick som levande död helt grå & urholkad både kroppsligt & själsligt.
Så här höll det på i 4 år samtidigt som jag levde det där sociala livet med barn dagis & vänner.
Kort & gott, jag levde dubbelliv & ingen förstod något.
Jag försökte få hjälp av socialen.
Jag behövde verkligen få hjälp med en lägenhet där jag & barnen fick lugn & ro.
Jag var tvungen att få mig & barnen därifrån.
Jag fick kalla handen med motivering
- Du har tak över huvudet & vi har en viss kvot per år att fylla.
Du ingår inte i den kvoten pga att du redan har ett boende.
Allt rasade mer & mer & själv föll jag djupare & djupare.
Till slut kom vänd punkten.
Min dåvarande sambos mamma ställde sig som borgenär på en lägenhet i stan.
Jag kände att jag kunde börja andas lite smått.
Nu undrar man säkert varför jag inte tog mig ur förhållandet tidigare.
Det är en ganska lätt fråga att svara på.
Jag hade INGENTING!
Inga pengar som skulle räcka till min familj i mat kort & gott det livsviktiga uppehället.
Ingen bil att kunna köra mina barn till skola & dagis med.
Bilen var nämligen lånad av min fd föräldrar.
Jag satt som i en rävsax with no control what so ever.
Vidare kom vi tillbaka till stan & med det kunde jag gå med mina barn till dagis & skola.
Vi flyttade in.
Borgenär var vi tvungna att ha i 3 år innan vi fick stå på kontraktet själva.
3 år?
Det härdar jag ut tänkte jag.
Jag skötte mitt & barnen.
1 år stod jag ut, sen hade jag fått nog!
Jag riskerade att bli vräkt pga att jag inte hade något försörjnings medel alls förrutom hos det sociala.
För inte skulle jag ha någon borgenär kvar.
Att få hjälp från mina föräldrar var heller inte ett av dom starkaste stöttepelarna.
Nu var jag åter igen all by my selfe.
Jag gjorde ändå slut, han flyttade.
Min granne kom över, han sträckte fram handen & sa
- Grattis Ina, äntligen!
Sen den dagen har han alltid funnits där, både för mig & barnen.
TACK fina älskade vän!!

Vidare tog det inte lång tid innan bostads bolaget kontaktade mig & sa att jag inte längre skulle ha en borgenär.
& andra sidan viste jag ju från början att det skulle bli så.
Jag kunde se framför mig hur barnen bara försvann & själv skulle jag bli en bag lady.
Återigen sjönk det jag så stark försökt bygga upp.
Pratade vidare med bostads bolaget & talade om min situation & att jag inte hade någon hjälp what so ever att tillgå från något håll.
Det slutade med att jag iallafall fick stå själv på kontrakten.
I den stunden blev jag fast besluten att leva själv.
Försöka skapa ett lugn & en trygghet åt mig & barnen.
Jag fick hjälp via socialen att gå 2 data utbildningar.
Äntligen andades jag min egen luft.
Drogerna var inte helt ur bilden men dom förekom mer sällan.
Jag ville framåt!
Efter nästan exakt 2 år efter att jag hade börjat andas på egen hand igen träffade jag honom som skulle komma att bli min man.

Tar & avslutar här för denna gång då jag har mera att berätta om den tid jag redan i början av inlägget har tagit upp.


Ina Scott som sakta men säkert börjar finna vägen hem, men det tar tid!
Den är & har varit lång & krokig.
Jag tar fortfarande  snesteg, men allt som oftast så återfår jag balansen & jag tar mig vidare.

Var rädda om Er & varandra