Här finns precis ALLT & lite till!

Jag väljer att kopiera båda mina dagboks inlägg från en annan site,
till ett helhets inlägg ist & lägga ut det här på bloggen.
Då det kan bli förvirrande för mina läsare att del 2 ligger före del 1
& att det dessutom stört mig kopiöst, såg jag detta som enda möjligheten att få sinnesro
Anledningen till att jag skriver av mig beror på att det är min ventil här i livet.
Sedan vet jag, att en del av mina läsare också har haft det trassligt i livet.Med det vill jag också visa, att man är aldrig så ensam som man kan tro, även om det ofta känns så.
Jag vill också visa vart mina värderingar kommer ifrån & vad som har format mig till att bli den jag är idag & varför jag har valt dom vägar jag har gjort.
Det gäller såväl umgänge, intressen, politik, helt enkelt mina livs värderingar.
Jag väljer dessutom att blottlägga mig sj.
Varför?
Därför att jag skäms inte, jag har varit ett offer under min uppväxt, då man inte sj kunde välja, då man själv inte visst hur livet kunde se ut.
Jag ser inte mig själv som ett offer i dags läget & har inte gjort på många år.
Jag ser inte heller att , det är mera synd om mig än någon annan.
Alla har vi våra ok att dras med.
Vissa vågar, orkar förändra & bryta, andra stampar på i gamla fotspår.
Så här kommer början på historian om mig

Med det vill jag också visa, att man är aldrig så ensam som man kan tro, även om det ofta känns så.
Jag vill också visa vart mina värderingar kommer ifrån & vad som har format mig till att bli den jag är idag,
samt varför jag har valt dom vägar jag har gjort.
Det gäller umgänge, intressen, politik, helt enkelt mina livs värderingar.
Jag väljer dessutom att blottlägga mig sj.
Varför?
Därför att jag skäms inte, jag har varit ett offer under min uppväxt, 
då man inte sj kunde välja, då man själv inte visst hur livet kunde se ut.
Jag ser inte mig själv som ett offer i dags läget & har inte gjort på många år.
Jag ser inte heller att , det är mera synd om mig än någon annan.
Alla har vi våra ok att dras med.
Vissa vågar, orkar förändra & bryta, andra stampar på i gamla fotspår.
Så här kommer början på historian om mig, med endast skrap på ytan....so far!

Att våga öppna upp, lite om mig, början på en själv biografi?

Det började en tidig morgon 1972. Då föddes en flicka som skulle komma att heta Carina. Problemen började nästan genast. Min far var på den tiden tung missbrukare. Han var adopterad av ett par, som vid min födsel blev min farmor & farfar. Dessa två var periodare gällande alkohol. Mamma kommer från en väldigt perplex familj, där hon var enda barnet. Min morfar var också alkolist & en väldigt dominant man. Han styrde sin familj med järnhand. Mormor var kuvad & godtog allt min morfar sa & gjorde. Så fort mammas pappa hade ställt till något & dom åter igen var tvungna att flytta, så var det bara att packa ihop & bege sig till nästa ställe. Det resulterade i att min mor, när hon väl gått ut flickskolan, då hade gått i 17 st olika. Jag förmodar att det gav resultat i att hon fastnade för min far. Living on the edge med andra ord. 3 veckor efter min födelse & det funderades på vilket efternamn jag skulle få, kom morfar hem till oss. Han var skärrad & rädd. Det visade sig att han, under sitt fylle rus, dödat en annan man. Saken var klar, jag skulle inte få min mors efternamn, då mina föräldrar inte ville att jag skulle bli kopplad till det som hade hänt. Vidare bröt min mor med sina föräldrar, detta var inte längre något hon ville ta del av, än mindre att hennes dotter, dvs jag, skulle bli involverad i. Jag minns inte så mycket av mina första 4a år. Jag minns däremot vad som hände sedan. När jag var 4, eller runt omkring 4, gick mor & far isär. Jag bodde 1 månad i taget hos vardera. Mamma var inte stabil i sig, men försökte så gott hon kunde & med den erfarenheten hon hade med sig hem ifrån. Vilket många ggr resulterade i hårdragningar, skrik & örfilar. Hemma hos pappa var det ganska slappt. Människor kom & gick. Vissa blev kvar längre än andra. Olika kvinnor seglade runt, likt bleka skelett & försökte sig på mamma rollen mellan alla sprutor & injektioner. Farmor & farfar fanns fortfarande med i bilden. Gud så jag älskade/älskar min farmor! Hon fanns alltid där, oavsett kondition. När jag väl insåg hur min farfar misshandlade henne, både psykiskt & fysiskt, tog det nästan kål på mig inom bords. Mamma ville inte att jag skulle gå upp dit, det resulterade också i en massa lögner från min sida. Jag ville, eller kunde inte för den delen, undvara min relation med farmor. Det gjorde att jag istället ljög för min mamma & sa att jag inte hade träffat dom, eller henne för den delen. Då min min far levde det livet han levde, hände det titt som tätt att han bara försvann. Utan ett livstecken på 4-6 månader, kunde han bara ringa & säga, hej min älskade dotter, det är pappa. Jag minns hur jag kände, det knöt sig i magen av oro & panik, samtidigt som jag blev så glad över att han ringde. Barn är makalösa, dom älskar verkligen sina föräldrar vilkorslöst. Det finns så otroligt mycket mera som jag skulle kunna berätta, men allt har sin tid, allt har sin plats. När jag fyllde 11 började jag göra uppror mot min mamma. Jag stuntade i uppsatta tider, middag tillsammans existerade inte. Många ggr fick jag höra............. - Du är så lik din far & en massa okvädes ord. Jag förstår att min mor var besviken på honom, vad jag inte förstår är, hur man kan ta ut det på ett barn. Men jag vet också i nuläget att hon var ganska trasig & sargad pga sin uppväxt. Allt kulminerade i 11-12 års åldern. Då började jag umgås med sådanna som var betydligt mycket äldre än jag sj. Jag började dricka alkohol & ta droger. För mig var det inga konstigheter, detta var ju, som man säger, vardagsmat för mig När jag var 13 år & allt verkligen var allt annat än sunt & bra, talade jag om för psyk, att det fanns inte under några som helst möjliga omständigheter en chans för mig att kunna bo hemma. Strax innan jag fyllt 14 hade jag då blivit placerad i familjehem. Att alla familjehem inte är bra, det kan jag skriva under på. Jag gick direkt från askan in i elden & det kan jag själv inte ta på mig med mitt beteende. Jag flydde bokstavligen där ifrån. Jag rymde så fort jag fick möjlighet, vid ett tillfälle höll jag även på att frysa ihjäl på kuppen. När dom väl fann mig med hjälp av mina fotspår i snön, var jag knappt vid medvetande. Detta stoppade mig dock inte, jag var fast besluten att ta mig därifrån. Jag hade tidigare berättat både för mamma, hennes man & även för soc hur jag mådde & hur det fungerade i "familjen" Ingen lyssnade. Men varför var jag förvånad? som avslut för denna gången lägger jag in denna, som min far brukade sjunga för mig när jag var liten. http://www.youtube.com/watch?v=zmlp641PCsA Varför skriver jag nu allt det här? För att jag skäms inte! Jag har tagit tag i mitt liv sedan många år tillbaka. Vissa saker har dock kommit upp till ytan i samband med min väns bortgång. Denna gången ska jag inte packa ner & stuva undan det som kommer upp till ytan. Jag väljer därför att ventilera. Var rädda om Er & varandra! Ina Scott

Att våga öppna upp, lite om mig, början på en själv biografi? Del2

Vänd punkten/den katastrofala kulmen kom så sakterligen efter "familjens" semester upp till Vilhelmina. Där avvek jag & M från vandrarhemmet vi bodde på. Jag träffade den ökända killen, vi kan kalla honom Pelle. Vi blev tillsammans, jag 14 år & han 24. Vad jag inte visste då, var att han ingick i det högre skikten av den undre världen. Det festades hårt, det röktes både det ena & det andra, piller var inte heller helt ovanligt. Själv tyckte jag att mitt liv var precis så normal det kunde bli, då jag inte hade andra preferenser att tillgå. Efter 1 månad i "frihet" kom då polisen & hämtade mig. Jag vill minnas att det var dagen efter min 15 års dag. Jag har vaga minnen av att den ena polismannen sa...........vi har haft koll på dig & var på väg att ta in dig igår. Då det var din födelsedag, beslöt vi att ta in dig dagen därpå. Vidare till, vad jag kallar det....."hotell rummet" på polis stationen. Där satt jag, så liten, så till tufsad, med svarta ringar under ögonen & knappt kontaktbar, ihop krupen på den galoniserade britsen. Minns inte hur lång tid det tog, för mig kändes det som en evighet, kom till slut en kvinnlig polis in. Hon talade om att det hade blivit dax för helkropps visitering. Märklig, med facit i handen borde dom ju rimligtvis ha gjort det på en gång, men det visste jag inte då. Efter vistiteringen blev jag åter igen transporterad till min "privata boning" Framåt em fick jag beskedet, jag skulle bli kvar över natten, för att morgonen därpå bli transporterad i ett mindre plan till Sthlm, för vidare färd till familjehemmet. Framåt natten började drogerna att lämna min kropp. Jag skakade, svettades, grät & skrattade hysteriskt om vart annat, samtidigt som panik ångesten började smyga sig på. Jag hade en sådan panik gällande vetskapen att åter igen bli placerad i denna fosterhems familj. Jag började genast planera min nästa flykt där ifrån. M som var med mig i Vilhelmina & som också var placerad på samma ställe som mig fick stanna kvar, då hennes föräldrar tog det beslutet. Morgonen kom & fanns det en rimlig möjlighet, så såg jag mera för djävlig ut då, än när polisen tog in mig morgonen innan. Väl tillbaka i "hemmets" klor slutade jag att existera. Jag åt inte, jag pratade inte, jag gjorde endast dom syslslor jag tvingades till att göra. Sen kom R. En lång, lockhårig brunhårig kille på 14 år. Han var från början bosatt i Motala. Vid min näst kommande rymning följde han med. Vi stal en bil 2 km från "familjens" bostad & körde hela vägen upp till Vilhelmina. Det skulle visa sig att det var en polismans Saab vi stulit. När vi kom fram så var det bara drogerna som gällde, än en gång var jag "ute" & kände att jag levde" Denna perioden varade dock inte lika länge som den förra. Då "Pelle" var bevakad dygnet runt, tog det inte lång tid innan polisen knackade ur sprintarna på ytterdörren & gjorde det dom hade betalt för att göra. Jag gjorde allt i min makt för att försöka döva så mycket som möjligt, på så kort tid som möjligt. Det resulterade i en allt för hög dos av allt. Tillbaka till cellen, samma gamla sunkiga galon madrass, samma procenur med visitering. Jag minns hur jag på natten, elr tidigt på morgonen, började se små djävlar krypa runt nedanför britsen i försök att ta sig upp. Jag rev mina armar, slet mig i håret & grät & skrek hysteriskt. Efter denna ångest laddade natt måste jag ha somnat. Jag vaknade av att det var dax, att åter igen bli transporterad till denna Alcatraz familj. Paniken var total & INGEN lyssnade! Detta var allt för denna gång, jag håller på att "rena" mig sj. Mitt gamla kommer & spökar med jämna mellanrum & i synnerhet när något jobbigt händer. Så som dödsfall etc Som jag tidigare har nämt..........anledningen till att jag skriver av mig, är delvis för min egen skull. Men också för andra, som jag vet följer min blogg & som också har haft det tufft i livet. Vad jag vill påvisa är, att man faktiskt kan vända sitt liv till något helt annat än det som en gång har varit. Dåtiden ligger bakom oss, framtiden framför oss. Dåtiden ger oss insikt & erfarenheter, nu tiden, en chans att förverkliga nya mål & drömmar. Vi väljer själva hur vi vill leva. Liten Ina Scott