Cancer
Min pappa har cancer!
Det förhatliga jävla sjukdomen som dom allra flesta förknippar med lidande & död.
Jag försöker vara stark.
Jag försöker att vara positiv.
Jag försöker stötta.
Men jag håller på att rasa samman!
Pappa är en mysko figur mellan varven.
Men han har alltid varit en fighter.
När han väl har bestämt sig för något, då genomför han det också, på gott & ont.
Denna gången verkar han ha gett upp.
Jag finner ingen annan råd, mer än att försöka kämpa för hans skull också.
Men jag min jävla fitta har flytt sedan förr förra måndagen då jag tog emot beskedet.
Vill inte skylla på att det är ganska mycket som även händer i mitt personliga liv.
Torsdagen för snart 2 veckor sedan inträffade något jag bara trodde hände andra.
Jag hyperventilerade.
Bokstavligen så fick jag ingen luft.
Hela mitt väsen stängde av sig & min kropp skrek
- det är NOG NU!
Panikångest?
Ångest attack?
Dåligt syresatt rum?
Dax att börja tänka på sig själv?
Eller ett tecken för andra att dom ska vara rädda om mig för jag är inte heller mer än människa?
Jag vet inte.
Jag har dessutom ett märkligt sjätte sinne.
Jag brukar i regel känna av vad som komma skall redan innan det har hänt.
Så många bäckar små kan även få den starkaste att fundera på att lägga in sig.
I torsdags så hände det, det som jag redan från morgonen hade befarat.
Jag kände även på mig att beskedet till pappa inte skulle vara av det positiva slaget.
Jag visste också att beskedet skulle bli jobbigt.
Det jag inte visste var att det skulle visa sig vara CANCER.
Av alla jävliga saker så blev bomben just denna.
På torsdag ska det börja disskuteras cellgifts behandling.
Inte huruvida dom ska utan mera NÄR dom ska börja denna procedur.
En lång & smärtsam behandling som under tidens gång kommer att visa om den fungerar eller inte.
En kamp på liv & död, där han även väntar besked angående sina lever prover.
Jag förstår hans uppgivenhet, men PAPPA, det är inte läge att bara lägga sig ner i denna stund!
Jag kan inte gå igenom detta åt dig, men jag finns med i varje steg på vägens gång.
Du är orolig över mig.
Var inte det!
Jag har människor som finns där för mig om jag skulle vackla.
Jag vet det nu & jag vet att jag kan tro på det.
Nu är det dax att koncentrera sig på att gå framåt utan att för den delen glömma bort nuet.
Varje dag räknas & varje dag är viktig.
TACK också för fristaden jag också har tillgång till när jag känner att jag själv håller på att förlora greppet & mitt förstånd.
Tack även för förståelsen.
Jag orkar inte så mycket just for the moment.
Jag försöker att vara stark för min pappas skull.
Det tär & jag känner mig trött & sliten.
Just därför har jag tagit avstånd från vissa saker & vissa måsten.
Jag måste orka & periodvis kommer jag att få kämpa för 2.
Men jag har aldrig gett upp tidigare & det vore väl fan om jag gjorde det nu.
Min pappa är stark, men just nu orkar han inte kämpa mera & kampen har ännu inte börjat.
Men detta SKA bli bra, just därför att det inte finns något annat alternativ!
Ina Scott alias Madame mimsan
Ord är oftast överflödiga i dessa sammanhang.
har själv gått igenom samma sak med min pappa.
han fick strupcancer och behandlades först med cellgifter och sedan strålning. Jag var med honom hela tiden och allt löste sig till det bästa. Han blev nyligen friskförklarad och jag hoppas att din pappa oxå tillfrisknar. Försök att stärka din fars vilja att kämpa för det går bara man vill och orkar.
Tänk dock på att inte bränna ut dig själv. Det gynnar ingen, och vi är nog många som utan tvekan skulle ställa upp för dig om du bad om hjälp.
Stor kram och en axel för stöd i hårda tider.
Tack fina du!
Jag ska göra mitt bästa för att ta hand om mig själv.
Tyvärr så händer det ibland att man inte ser skogen för alla träden.
Men som sagt, jag ska göra mitt bästa & TACK för din omtanke.
Det värmer!
Kram vännen
