Här finns precis ALLT & lite till!

Livets gilla gång.
Min pappa har återigen tagit upp stafettpinnen vid namn alkohol.
Han dricker för att döva.
Han dricker mängder för att döva det som han försöker döva.
Han lever inte.
Han går runt i ett fylle töcken av tankar, oro & alkohol.
Jag vet inte om han har kastat in hadduken.
Jag vet ingenting.
Jag är mentalt slutkörd.
Jag har rämnat både psykiskt & fysiskt.
Mellan dagarnas tickande minuter andas jag bara & försöker hålla mig så upprätt det bara går.
Igår var han inte nykter när jag pratade med honom.
Han sluddrade fram något om titthåls operation i lymfan.
Antar att dom vill se om cancern har spridit sig såpass.
Väntan är den absolut värsta biten.
Man pendlar mellan hopp & ren förtvivlan.
Allt blandat med skratt & gråt.
Minnen från förr & hopp om en framtid blandas ihop till en salig kompott av en osammanhängande okontrollerad tillvaro av kaos.
Jag önskar än en gång att jag kunde göra något.
Vad som helst.
Istället går jag med ett omänskligt tryck över bröstet & kippar efter luft.
Jag försöker vara stark, trust me.
Men jag känner att fasaden krakulerar & att allt håller på att rasa samman.
Det känns som jag inte kan förhindra eller påverka något av det som sker just nu.
Jag försöker fokusera på det som är positivt, men det är svårt!
FAN FAN FAN FAN!
VARFÖR?
Får man någonsin svar på sina frågor?
Ska man vara tacksam för det man har?
Jag vet inte längre.
Jag känner mig bara så uttorkad på kraft.
& tro mig, jag försöker sköta om mig själv på bästa sätt.
Jag försöker sova.
Jag petar i maten, men försöker ändå få i mig något.
Jag försöker låta bli att fly.
Det jag är OERHÖRT tacksam över är Ni som finns i mitt liv.
Det märkliga är att det finns EN människa som redan innan jag själv inser att jag börjar må dåligt ser på mig att det är påväg.
Jag vet inte om det beror på att jag kanske känner att jag inte behöver hålla uppe en viss fasad?
Men oavsett så har det hjälpt mig väldigt mycket.
- Tack älskade du!
Jag vet att du har ditt också & ändå tar du dig tid & ork.
Du sa för inte alls länge sedan att jag har fått dig att inse mycket på väldigt kort tid.
Jag har själv insett ganska mycket & det har jag inte gjort på eget bevåg!
Så än en gång
- TACK!
Jag vet att jag är urusel på att tala om hur jag egentligen mår.
Because
- Man vill inte belasta
- Man vill inte vara till besvär
- Man vill inte tynga någon annan med sitt mående
- & man vill inte känna sig mera sårbar än vad man redan gör.

Men den största rädslan beror nog också på att släpper jag lite på trycket så kommer det aldrig att ta slut.
Börjar jag gråta kommer jag att fortsätta gråta tills jag är helt tömd bara för att fylla på igen & vara tillbaka på ruta ett.

Jag gråter ibland hejdlöst när jag är ensam, bara för att bryta tvärt & säga till mig själv

- Ina, skärp dig för fan, bit ihop & var stark!

Där emellan är jag fixaren som med ett påklistrat leende tar mig ann dagen i käckt tempo.
Många uppfattar mig nog som den gamla vanliga Ina.
& visst är jag duktig på att låta människor få den uppfattningen, känner själv hur jag bara dryper av själv ironi!
Vad jag istället gör är att jag lurar mig själv & jag lurar min omgivning.
Så så här är det faktiskt!
JAG i all min jävla själv ego tripp, (för NEJ, det är inte JAG som drar på Herr parasit Cancer) mår.....

- Skit dåligt
- Är ledsen
- Förbannad
- Hyper känslig
- Gråtmild
- Tom
- Orkeslös men samtidigt så in i helvete viljestark
- Stabil
- Labil
- Ambivalent
- Aggresiv
- Driven
- Nedslagen
- Kluven
- Positiv
- Hoppfull & Glad

Sen rullar det på igen från att vara glad till jätte ledsen & allt där emellan.
Det blir sådana kast rent känslomässigt att jag känner mig helt slut!

Så tack alla Ni i min närhet för att Ni står ut med mig & speciellt tack för att Ni finns!





Mimsan avrundar med musik minne, någon som känner igen sig med låten kanske?

balsam för hjärta & själ!
Doro - Love Me In Black

http://www.youtube.com/watch?v=Pi8VhoRaBBk