Här finns precis ALLT & lite till!

Jag är inte den mest talförda när jag mår dåligt.
Jag skriver mest av mig eller talar med den som det berör.
Vissa gånger handlar det inte om någon speciell heller utan mera om mitt förflutna som då & då kommer & jagar det logiska.
Varför ska jag då belasta mina vänner med sådant jag själv inte begriper?
Jag finner ingen anledning till det.
Visst, jag kan ringa eller skicka ett sms
- Jag drar mig undan ett tag.
Men vad hjälper det?
Sen finns det saker i mitt liv som jag inte kan diskutera med andra om.
Just för att dom inte själva har varit där, dom har inte på så när upplevt det som jag har upplevt.
Hur ska dom rimligtvis kunna förstå vad det är jag pratar om?
Just därför IF jag pratar med någon, så gör jag det med den som har liknande bakgrund som jag själv.
För mig känns detta mest logiskt & kommer således att fortsätta göra så.
Det är ingenting som jag kan ändra på.
Take it or leave it, sorry!
Jag kan heller inte begära att andra ska förstå något som jag själv har svårt att fatta
Sen att mitt umgänge inte gillas av andra är upp till var & en.
Men allt har en orsak, allt har sitt syfte & alla har vi våra säkerhets ventiler för att orka med.
Jag väljer själv mina ventiler & utan dom hade jag gått under för längesedan.
Vi gör alla våra val som vi får leva med.
Med gillande eller ogillande från andra.
Det finns mycket som jag själv kan finna märkligt, konstigt & inte alls korrekt i mitt tycke rörande andras beteenden.
Men alla har rätt till sina val & alla agerar vi därefter.
Jag kan inte vara det människor förväntar sig att jag ska vara.
Jag kan inte disskutera vissa saker på ett obesvärat sätt med andra som inte själva vet eller har levt/lever som jag själv.
Jag är hemskt ledsen för det.
Uppriktigt ledsen!
Hur mycket jag än litar på en del människor så går det bara inte.
I´m so sorry again!
Samtidigt är jag glad över att jag över huvudtaget KAN öppna mig.
Det fanns en lång period där jag inte berättade något för någon.
Under den tiden var jag som en tickande bomb.
Endast drogerna & alkoholen höll mig samman på ett märkligt sätt.
Dom gav mig livet fast indirekt tog dom mitt liv.
Men än en gång, hur ska någon förstå som själv inte har varit där?
Hur ska jag kunna förklara så att det blir begripligt?
Det går inte!
Men jag hoppas att allt kommer att lösa sig i slut ändan!
Själv har jag en bra bit att gå.
Jag går sakta framåt.
Jag har börjat öppna mig för dom som jag vet förstår vad jag menar utan att behöva förklara varför jag förtillfället känner som jag gör.
Sen finns det dom som med hjälp av att bara titta på mig direkt märker att jag är ute på djupt vatten & som då tar tag i mig & håller min näsa ovanför ytan utan att yttra en massa ord.
Just pga att dessa vet att orden är meningslösa just då.
Jag orkar inte längre ursäkta mig för att jag drar mig undan, inte vill belasta andra med mitt eller för den delen ursäkta vilka jag umgås med.
JAG ORKAR INTE & jag är hemskt ledsen för det också!






Kommentar till bild texten
- Jag gråter dessvärre inte med alla, det är få utvalda & jag är genuint ledsen om jag trampar någon på tårna.
But that´s me, jag har själv för mycket att bära på & jag tror inte att alla skulle mäkta med att finnas där vilkorslöst eftersom det mellan varven blir väldigt perplext av hela situationen.

Jag kommer alltid att vara jag.

På gott & ont, that´s the naked truth!



Återgår till mitt & försöker samla skärvor & åter få strukturen.
Jobb skall också sökas under dagen.



Önskar samtliga läsare en bra Måndag & en bra fortsatt vecka!


Ina Scott alias Madame mim