Jaget eller livets Heroin?
Jag sitter i dagsläget & letar jobb.
Desperat letande.
Jag känner mig som ett rådjur i strålkastarens sken.
Försöker desperat hitta vägen.
Försöker hitta hem.
Vem är jag & vart är jag påväg?
Vem vill jag vara & vart vill jag komma.
Sitter just nu & lyssnar på Witch Hunt & skriver.
Jag skriver oftast med musik som genom strömmar mina öron & mina sinnen.
Jag undrar, vart kommer jag att hamna om, fel fel, NÄR jag blir ekonomiskt självständig, för det är mitt mål i livet.
Ett av många!
Kommer livet att se precis likadant ut som det gör nu bortsett från att vi är 2 som arbetar.
Eller kommer det också att förändras den dagen jag får jobb?
Jag kommer att vidga mina vyer, kort & gott så kommer jag att skapa ett eget jag.
Jag vet bara för min egen självbevarelsedrift att jag måste komma ut & bli min egen.
Få känna mig levande & få göra det med vetskapen i att det är min egen förtjänst.
Förtillfället känns båda mina fötter som dom vore väl förankrade fastgjutna i ett cementblock som sakta men säkert får mig att sjunka.
Trots tappra försök att finna små luftbubblor i vardagen smällter timmarna, dagarna veckorna & helgerna samman.
Tillsammans bildar det en osmaklig smak & stank som får mig att må psykiskt illa.
Jag har blivit en varelse som inte tycks kunna andas på egen hand.
Som hela tiden är beroende för att klara sig.
Vilket i sig är strange då jag alltid, så länge jag kan minnas har klarat sig själv.
Utan en egen identitet tenderar man att sakta men säkert blekna & bli genomskinnlig för att slutligen försvinna & sluta exister.
Nya drogen i livet.
Inte så att man blir beroende av den, men den är lika dödlig & smärtsam.
Nu Tidens Heroin.
Varje morgon känner man hur det värker i kroppen.
Varje morgon undrar man om & hur man ska komma vidare.
För varje jobb man har sökt så höjs självkänslan & för varje obesvarad ansökan skriker kroppen av smärta.
Jag skulle vilja kalla det livets ofrivilliga heroin´s frätande sönderfall.
Drogad men ändå odrogad.
Där sunt förnuft viljan kraften & kampen gång på gång slås mot klippornas vassa bergskanter i sin jakt att försöka splittra & förstöra allt man försöker bygga upp.
Där man gång på gång prövas om man har ork att stå emot & gå vidare.
Jag är ingen quitter, jag är en överlevare.
Men det gör det inte enklare, det gör bara att jag orkar försöka gång på gång trots att jag mellan varven är helt slut.
Jag faller, men reser mig & borstar av mig för att åter igen göra ett kraftfullt motstånd från att bli knullad av Heroin of life.
Droger finns i alla dess former & skepnader.
Dont like the drug´s but the drug´s like me.
Är det verkligen så att vi är våran egen lyckas smed?
Jag vill tro på det, men ibland är det svårt.
Ibland tycks man falla hjälplöst i kvicksand & ju mer man trampar dessto mer sjunker man.
Jag hoppas ändock att det så småning om verkligen är ett ljus i tunnel & inte bara ett fram rusande tåg som har spårat ut.
Never give up, jag kommer aldrig att bli livets Heroin slav!
Ina Scott
Desperat letande.
Jag känner mig som ett rådjur i strålkastarens sken.
Försöker desperat hitta vägen.
Försöker hitta hem.
Vem är jag & vart är jag påväg?
Vem vill jag vara & vart vill jag komma.
Sitter just nu & lyssnar på Witch Hunt & skriver.
Jag skriver oftast med musik som genom strömmar mina öron & mina sinnen.
Jag undrar, vart kommer jag att hamna om, fel fel, NÄR jag blir ekonomiskt självständig, för det är mitt mål i livet.
Ett av många!
Kommer livet att se precis likadant ut som det gör nu bortsett från att vi är 2 som arbetar.
Eller kommer det också att förändras den dagen jag får jobb?
Jag kommer att vidga mina vyer, kort & gott så kommer jag att skapa ett eget jag.
Jag vet bara för min egen självbevarelsedrift att jag måste komma ut & bli min egen.
Få känna mig levande & få göra det med vetskapen i att det är min egen förtjänst.
Förtillfället känns båda mina fötter som dom vore väl förankrade fastgjutna i ett cementblock som sakta men säkert får mig att sjunka.
Trots tappra försök att finna små luftbubblor i vardagen smällter timmarna, dagarna veckorna & helgerna samman.
Tillsammans bildar det en osmaklig smak & stank som får mig att må psykiskt illa.
Jag har blivit en varelse som inte tycks kunna andas på egen hand.
Som hela tiden är beroende för att klara sig.
Vilket i sig är strange då jag alltid, så länge jag kan minnas har klarat sig själv.
Utan en egen identitet tenderar man att sakta men säkert blekna & bli genomskinnlig för att slutligen försvinna & sluta exister.
Nya drogen i livet.
Inte så att man blir beroende av den, men den är lika dödlig & smärtsam.
Nu Tidens Heroin.
Varje morgon känner man hur det värker i kroppen.
Varje morgon undrar man om & hur man ska komma vidare.
För varje jobb man har sökt så höjs självkänslan & för varje obesvarad ansökan skriker kroppen av smärta.
Jag skulle vilja kalla det livets ofrivilliga heroin´s frätande sönderfall.
Drogad men ändå odrogad.
Där sunt förnuft viljan kraften & kampen gång på gång slås mot klippornas vassa bergskanter i sin jakt att försöka splittra & förstöra allt man försöker bygga upp.
Där man gång på gång prövas om man har ork att stå emot & gå vidare.
Jag är ingen quitter, jag är en överlevare.
Men det gör det inte enklare, det gör bara att jag orkar försöka gång på gång trots att jag mellan varven är helt slut.
Jag faller, men reser mig & borstar av mig för att åter igen göra ett kraftfullt motstånd från att bli knullad av Heroin of life.
Droger finns i alla dess former & skepnader.
Dont like the drug´s but the drug´s like me.
Är det verkligen så att vi är våran egen lyckas smed?
Jag vill tro på det, men ibland är det svårt.
Ibland tycks man falla hjälplöst i kvicksand & ju mer man trampar dessto mer sjunker man.
Jag hoppas ändock att det så småning om verkligen är ett ljus i tunnel & inte bara ett fram rusande tåg som har spårat ut.
Never give up, jag kommer aldrig att bli livets Heroin slav!
Ina Scott
Kommentarer
Trackback
