Här finns precis ALLT & lite till!

Nu tar vi allt på en gång utan att krusiduller.
Jag har under en längre tid vetat om att jag än en gång har knölar i mitt vänstra bröst.
Jag har invaggat mig i den tron att det inte är något farligt!
Just pga att jag för 2 år sedan var med om samma sak.
Då tog det mig lång tid att kontakta vårdcentralen.
När jag väl ringde talade min husläkare om för mig i telefonen
Ina det är säkert bara svullna Lymfkörtlar & att få en remiss kommer att ta lång tid.
- Ok sa jag.
Fick min tid & gick på undersökningen.
Vidare efter att hon klämt både här & där sa hon
- Detta kommer att gå fort, du kommer att bli kallad i det snaraste samtidigt som hon försökte lugna mig.
Just då kände jag inte så mycket.
Veckorna gick & jag fick så småning om en gnagande känsla i själen.
Remissen kom & jag viste inte vart jag skulle ta vägen.
Just då kändes det som att första bästa plan här ifrån hade funkat fint.
Allt för att glömma mamografi undersökningen.
Hur som helst repade jag mod & tog mig dit.
TACK gode gud att det inte var något!
Nu har jag återigen hittat en massa knölar som inte hör hemma i degklumparna.
Ska jag utgå ifrån att det är som förra gången, eller ska jag än en gång klämma ihop dom & få det svart på vitt att allt är som det ska?
Nu har jag förvisso lovat att göra denna procedur igen så det är väl bara att sätta fart antar jag.
Alldeles nyss fick jag ett samtal från min far.
Han ska iväg på kontrast röntgen.
Den sjätte åker han till Uppsala för att kolla upp sina knölar som har slagit sin boning mellan hans vänstra revben.
Där har dom jävlarna kilat sig fast & verkar må toppen.
Jag förstår hans oro, väntan är på något sätt värst!
Till saken hör också att hans svärmor idag har fått sin dom.
OBOTLIG jävla cancer.
Nu ska läkarna bara försöka räkna ut hur länge hon har kvar att leva & hur dom ska kunna göra hennes sista tid så dräglig som möjligt.
Jag bara undrar, NÄR tar allt slut?
Finns det något slut?
Prövas man för att se hur mycket man mäktar med?
Eller är det så att livet knäcker en?
Jag har inga svar på det.
Jag vet bara att det är förbannat jävla piss fittigt mellan varven.
Var hem till R tidigare idag.
Dottern hade fått honom att köpa choklad tryffel som dom sålde för klassens räkning.
Den damen är mästere på att charma denna man.
Vi satt & pratade både allvar & skämtsamt.
Vi har båda konstaterat att det heter livets ryggsäck.
Där ryms mycket, både skratt, tårar, lidande, missär & en hel del annat.
Vi är så in i helvete lika till mångas förtret.
Till saken hör att jag bryr mig inte det minsta i det!
Who cares, jag vet att denna vänskap ändå kommer att överleva allt annat!
Jag är uppriktigt glad att jag har fått den möjligheten att ha en sådan person i mitt liv, där man inte behöver säga en massa jävla ord & bilda en massa meningslösa fucking meningar där man inte ens finner ord som beskriver hur man känner.
Personen i fråga bara vet!
Jag önskar att alla hade en sådan.
Där orden bara blir överflödiga & totalt onödiga.
Waste of time m.a.o!
Vi pratar med ett tyst teckenspråk som bara vi förstår, just pga att vi vet hur det känns.
Åter igen, kan man ha samma slags livs ryggsäck?
Det kan man, iallafall i stora drag, jag trodde inte det.
But damn vad fel jag hade!
En sak är iallafall klar.
En är döende & har inte lång tid kvar.
En ska iväg till Uppsala på en stor röntgen & själv ska jag på mamografi.
Men här ska jävlar inte målas någon fan på väggen.
Tids nog sitter det där jävla helvetet där ändå & hånler!
Jag har MYCKET kvar att göra.
Jag söker jobb som en idiot.
Jag vill utbilda mig.
Jag SKA bli något i detta som kallas för världen.
Jag ska för en gångs skull bli något annat än b a r a mamma, fru, vän etc etc.
Min tid är NU, framtiden ligger framför mina fötter, jag ska bara förmå mig att greppa tag & hålla mig i för glatta livet.
Let´s rock folks!


Glad Påsk på Er alla.

Var rädda om Er & varandra.
Lev livet i stort & smått.


Ina Scott
Madame Mim
PVN
Glöggarinnan
Ina fina ballerina & alla andra namn jag blir kallad för.